Om FÖR - en tillbakablick

På den här sidan ligger länkar till 'historiska' axplock. Precis som när det gäller våra aktuella sidor så kan det vara dokument med direkt koppling till FöR:s egna aktiviteter. Det kan även vara artiklar m m som indirekt har en koppling till FöR, t ex något som en styrelsemedlem fått publicerat, uttalat eller blivit intervjuad om i andra medier eller tidskrifter.

• Två uttalanden från Landsmötet 2003
• Stödskrivelse för projekt Taxi för alla april 2003
• Stöduttalande för miljö- och handikappaktivisterna - feb 2003
• Artikel i RTP:s tidning LIV nr 1 2003
• Insändare till RTP:s tidning LIV december 2002
• Öppet brev angående RBU:s planerade bössinsamling
• Debattartikel införd i KommunAktuellt
• Debattartikel sänd till Aftonbladet juli 2002
• Debattartikel sänd till Dagens Nyheter 2002
• Information om bildandet av Förbundet Rörelsehindrade

Två uttalanden från Landsmötet 2003

Otillgänglighet är diskriminering!

Vi är trötta på att inte spontant kunna handla, gå på bio, restaurang, uteserveringar, hyra en campingstuga eller delta i ett politiskt möte utan att först behöva ta reda på om vi kommer in.

Vi är trötta på att behöva ta reda på dörrars bredd och tröskelhöjd, när vi vill gå ut en kväll.

Vi är trötta på att vänta på att bli insläppta i samhällsgemenskapen.

Bort med den diskriminerande otillgängligheten!

Nu pågår ett arbete om en diskrimineringslagstiftning och vi kräver en lagstiftning med verkningsfullt resultat.

Det är hög tid att bevisa att regeringens och riksdagens handikappolitiska program inte är en papperstiger.

Lars Hagström, förbundsordförande

Till statsrådet Berit Andnor

Bildandet av Förbundet Rörelsehindrade, FöR, är uttryck för en stark vilja att förnya och radikalisera det intressepolitiska påverkansarbetet grundad i den egna erfarenheten av att leva med funktionsnedsättningar.

I FöR företräder vi som lever med rörelsehinder oss själva. För att få medlemskap i FöR är det därför ett grundläggande krav att man har rörelsehinder. Den egna erfarenheten av att leva med rörelsehinder är för oss av avgörande betydelse för trovärdigheten i vår intressepolitiska kamp. Vi är den första rörelsehinderorganisationen med detta medlemskriterium. Vår legitimitet kan aldrig ifrågasättas!

Utifrån denna grund har vi två gånger sökt etableringsstöd från Socialstyrelsen. Båda gångerna avslogs vår ansökan med motiveringen att det redan finns flera organisationer för personer med rörelsehinder.

Detta vill vi reagera starkt emot!
Vi anser, i likhet med demokratiutredningen, att nyskapande krafter bör släppas fram till gagn för det intressepolitiska påverkansarbetet. Den etablerade handikapprörelsen behöver förnyelse! Initiativ som vill söka nya vägar måste ges förutsättningar att verka, inte motarbetas genom ett föråldrat bidragssystem!

Vår unga organisation har redan skadats allvarligt av detta. Att inte ge en organisation som vår resurstilldelning är en oacceptabel styrning över vilka krafter som tillåts agera på arenan. Vi ber därför om ditt initiativ för åtgärder som syftar till en ändring av bidragssystemet eller dess tillämpning.

Lars Hagström, förbundsordförande

Stödskrivelse för projekt Taxi för alla april 2003

FÖRVERKLIGA POLITISKA MÅL!

Förbundet bildades i juni 2001. Våra medlemmar är människor med rörelsehinder som tagit sig den självklara rätten att ha tolkningsföreträde i frågor som handlar om våra egna livsvillkor. Vi vill med vårt engagemang och vårt förbund påverka samhällsdebatten och utvecklingen i Sverige så att målen full delaktighet, jämlikhet och jämställdhet för människor med rörelsehinder uppnås.

Utveckla Färdtjänsten!

Färdtjänsten ses idag som en del i kollektivtrafiken. Den måste utvecklas.

Var tionde färdtjänstkund är enligt färdtjänstnämndens egen undersökning i Stockholm missnöjd. Färdtjänstens verksamhetsidé utfästs som kundorienterad. Vi tar därför för givet att de missnöjda kundernas behov tas på allvar.

Vi har tagit del av projektresultaten från 'Taxi för alla', vars framtid i permanent form nu står och faller med färdtjänstnämndens beslut. Projektresultatet visar att detta komplement fungerat utmärkt för vissa kunder, som tidigare varit missnöjda med färdtjänsten. Dessa kunder har värderat möjligheten att spontant kunna beställa anpassade taxibilar mycket högt. Det uttrycks nu en stor oro över att komplementet ska försvinna.

En mycket väsentlig del av detta komplement är att utbudet av komfortabla bilar ökar för kunder som är känsliga för transportsätt. För personer med värk och dåliga leder till exempel vore denna möjlighet en stor lättnad. Idag tillåts inte färdtjänstkunder att välja busstyp, vilket får till följd att resan i många fall blir till en stor fysisk påfrestning. Fjädringen i de stora färdtjänstbussarna är anpassad till tunga transporter, vilket innebär att kunder som exempelvis använder elrullstol gungar mycket häftigt vid färd.

På seminariet där projektet 'Taxi för alla' redovisades framfördes inga nackdelar för färdsättet som sådant eller någon ekonomisk invändning.

Under rubriken 'Mål och prioriteringar' i proposition 1999/2000:79, 'Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken' understryks att 'transportsystemet som helhet och dess olika delar, som trafikslag, infrastruktur, färdmedel, trafik, information och annan service måste ha en sådan kvalitet och samordning, att man kan resa från dörr till dörr under värdiga, säkra och komfortabla former'.

Om 'Taxi för alla' blir verklighet skulle målen kunna nås. Detta komplement skulle också bli en betydelsefull del i visionen 'Världens tillgängligaste huvudstad'. Idag kan inte billösa rörelsehindrade utomläns ifrån komma till staden och använda dess utbud.

Förbundet Rörelsehindrade anser att det vore en utomordentligt värdefull tillgång om projektet permanentas och vill på detta sätt uppmana färdtjänstnämndens ledamöter att beakta alla dimensioner före beslut om upphandling eller inte av detta komplement.

Med vänlig hälsning
FÖRBUNDET RÖRELSEHINDRADE, FöR
Lars Hagström, ordförande

Stöduttalande för de åtalade miljö- och handikappaktivisterna - februari 2003

Onsdagen den 19:e februari ställs aktivister från nätverken Socialekologisk Aktion och Synskadade Socialister inför rätta i Stockholmtingsrätt. Orsaken är en civil olydnadsaktion i Hammarby Sjöstad i augusti 2002. Under aktionen målade cirka 15 miljö- och handikappaktivister ett övergångsställe på Lugnets Allé, eftersom man bedömde detta huvudstråk genom Hammarby Sjöstad som otillgängligt och trafikfarligt.

Vi vill härmed uttrycka vårt stöd för de åtalade aktivisterna. Under en följd av år har funktionshindrades intressen systematiskt åsidosatts vid utformningen av gatumiljöer. Ett flertal övergångsställen har tagits bort och ersatts av s.k. gångpassager, där de gåendes ögonkontakt med bilisterna är en förutsättning för att korsa gatan. I det så kallade Sjöstadsrådet har ett antal handikapporganisationer ihärdigt framfört kritik mot planerna på att bygga en stadsdel som på grund av bristande tillgänglighet kommer att utestänga vissa grupper.

Kraven på framkomlighet, orienterbarhet och trafiksäkerhet för alla har dock åsidosatts.

I den situationen är det berömvärt att någon konkret agerar mot den orättvisa och skendemokratiska utformningen av gatumiljön. De åtalade aktivisterna, Catrine Jonsson och Finn Hellman, framstår härvid som föredömen.

Unga Synskadade Stockholm Gotland, Radikal Vänster, Oberoende vänstern vid Stockholms Universitet, Förbundet Rörelsehindrade.

Artikel i RTP:s tidning LIV nr 1 2003

Våra mänskliga rättigheter = att leva som andra

Vilhelm Ekensteen stod på barrikaderna och kämpade för funktionshindrades rättigheter redan 1968. Drygt 30 år senare har EU utlyst 2003 till europeiska handikappåret. Blickarna ska riktas mot funktionshindrades mänskliga rättigheter. Liv bad Vilhelm Ekensteen om en tillbakablick på handikapprörelsen och en tolkning av vad rättigheterna innebär.

Året var 1968. Som ung man med funktionshinder publicerade jag den första svenska debattboken inom handikappområdet På folkhemmets bakgård. Boken innebar upptakten till en intensiv handikappolitisk debatt där opinionsrörelsen Anti-Handikapp fick stor betydelse för den ideologiska inriktningen under de följande åren. Redan namnet Anti-Handikapp angav det centrala idéinnehållet: att 'handikapp' inte är en enskild fysisk egenskap utan beskriver ett socialt förhållande. Detta synsätt var den gången revolutionerande och mycket omstritt men Anti-Handikapps opinionsbildning fick ett starkt genomslag och det så kallade relativa handikappbegreppet fick allmän spridning.

Det perspektivskifte vi kämpade för var att lyfta ut våra frågor från det traditionella snäva vårdområdet och ställa dem mitt i samhällsdebatten. Vi reste uttryckliga krav på att ses som medborgare och inte som 'handi- kappade'. Vi motsatte oss segregation och fordrade inlemmande på jämlikhetens grund i utbildning arbete bostadsmiljö kommunikationer och fritid. Vi angrep den konserverande välgörenheten. Och de förnedrande valdagskollekter 'till förmån för handikappade' som fortfarande i början av 1970-talet hade stöd av handikapprörelsen försvann.

Anti-Handikapp medverkade på ett betydelsefullt sätt till att radikalisera handikapprörelsen. Opinionsrörelsen var en del av ett nyskapande och händelserikt skeende där en alltmer samhällsengagerad handikapprörelse växte fram. Personligen ser jag en rak linje från kampen för det relativa handikappbegreppet och vår strävan efter medborgarskap över striden för assistansreformen och fram till den debatt om våra mänskliga rättigheter som nu aktualiseras.

Men denna raka linje gäller självklart inte enbart mig. Den visar framför allt att den frihets- och jämlikhetskamp som vi måste föra inte är över. Ännu återstår många djupt rotade fenomen att slutgiltigt besegra.

Välgörenhet är ett talande exempel. Genom vädjanden till grumliga medlidandekänslor säger man sig där vilja nå vad en självklar solidarisk skattefinansiering bör åstadkomma. När vi vädjar till välgörenhet erkänner vi vår mindervärdighet ty få givare nöjer sig för egen del eller för sin bror eller syster eller sina barns del med att få livsnödvändiga behov tillgodosedda genom godtycklig välgörenhet.

Handikapprörelsen bär ett förpliktigande uppdrag. Erfarenheten visar att om vi ska befria oss från ojämlikhet så måste vi som lever med funktionsnedsättningar själva vara den bestämmande drivkraften. Det är känslan - på vår hud - av otillgänglighet och annan diskriminering kränkande bemötande och ovärdiga livsvillkor som till syvende och sist är det enda sanningsvittnet.

Vi har nu tagit steget in i europeiska handikappåret 2003 med temat mänskliga rättigheter. I det arbetet är det helt avgörande att vi förmår klargöra hur dessa rättigheter rör vår vardag. Det får inte stanna vid vackra honnörsord! Vi måste lyfta fram politiskt skarpa budskap om tillgänglighet personlig assistans och personlig service bilstöd färdtjänst och hjälpmedel. Det är de konkreta materiella förutsättningarna för oss att leva som andra som våra mänskliga rättigheter handlar om.

Vilhelm Ekensteen

Mänskliga rättigheter

EU ska verka mot diskriminering av människor med funktionshinder. Så står det i det så kallade Amsterdamfördraget. Ett direktiv mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet finns i dag. Men EU behöver göra mer menade deltagarna som samlades till kongress i Madrid förra våren. I den så kallade Madriddeklarationen kräver kongressdeltagarna lagstiftning mot diskriminering av funktionshindrade. Där finns också krav på att funktionshindrade alltid ska representera sig själva och ha rätt till självständiga liv och till arbeten.

FN har tillsatt en kommitté som ser över hur en konvention om funktionshindrade människors mänskliga rättigheter skulle kunna se ut. Fördelen med en konvention är att de stater som undertecknar den är uridiskt bundna att följa det som står i den. FN:s Standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning väger inte lika tungt. Reglerna kan sägas vara moraliskt och politiskt bindande men stannar ändå vid att vara rekommendationer. Arbetet med att skapa en konvention tar tid. Åsikterna går också isär om det är till fördel eller nackdel för människor med funktionshinder att urskilja funktionshindrade som en separat grupp med en egen konvention.

Insändare till RTP:s tidning LIV december 2002

Apropå vi och dom

Ulf Söderström skriver i LIV nummer 3/02 en debattartikel om representation av 'icke-skadade' respektive 'skadade' styrelseledamöter , och tar som exempel De handikappade Riksförbund, DHR, där förbundsstyrelsen avgick på grund av denna ideologiska fråga.

Då jag var ordförande i den förbundsstyrelse som avses har jag givits möjlighet att delge min ståndpunkt i ämnet.

För att förstå varför denna ideologiska princip är så viktig, om att organisationen ska företrädas av personer med egen erfarenhet av att leva med funktionshinder, måste man se tillbaka på hur människor med olika funktionsnedsättningar har setts på, och i många delar fortfarande ses på, i samhället.

Personer med olika funktionsnedsättningar har under tidernas gång varit helt beroende av andra personers välgörenhet och välvilja för att överleva.

Med välvilja menar jag att vi som lever med funktionsnedsättningar inte självklart får våra rättigheter tillgodosedda fullt ut. Vi får en liten del av kakan. Vi får komma in i byggnader - om det inte kostar för mycket att anpassa dom. Vi kan åka allmänna kommunikationer - om det är rimligt att anpassa dom. Annars hänvisas vi till färdtjänsten. En färdtjänst som bara går vissa tider, och där vi bara får åka ett begränsat antal resor varje månad. Beslutsfattarna avgör utifrån sin välvilja vad dom anser är 'lagom för funktionshindrade'. Så här är det inom område på område för oss som lever med olika funktionsnedsättningar.

Våra behov ses inte som självklara rättigheter som ska tillgodoses. Finns det ekonomisk tillväxt, då kan vi få del av kakan annars inte.

Jag var själv med i mitten av 60-talet och upplevde 'röda fjäderninsamlingen'. En välgörenhetsinsamling där pengarna skulle gå till att bygga tillgängliga servicelägenheter. På 'det ljuva 60-talet' var bostäder för personer med omfattande funktionshinder inte ett samhällsansvar, utan en välgörenhetssatsning ( liksom färdtjänst och vissa tekniska hjälpmedel). Det satte sina spår i själen att vara föremålet för insamlingar.

Det är nog också en av anledningarna till att jag och många inom handikapprörelsen varit emot välgörenhetsinsamlingar. Vi har själva upplevt, in på bara skinnet, hur förnedrande det är att vara utelämnad och beroende av andras välvilja.

Många människor i vårt samhälle ser funktionshindrade människor som, någon det är synd om, någon som andra måste ta hand om, en svag grupp, och många uttrycker att 'det värsta som kan hända det är att bli funktionshindrad'. När dessa personer sedan kommer i den situationen att de själva, eller någon närstående, får ett funktionshinder så har många med sig dessa attityder och synsätt och ser inte sig själv som en person med självklara rättigheter i den nya livssituationen. Det blir lätt att man utlämnar sig till andras välvilja och att man finner sig i myndigheternas beslut utan ifrågasättande.

På samma sätt, menar jag, har det varit till stora delar inom handikapprörelsen. Vi har varit så vana vid att finna oss i att den så kallade sakkunskapen, olika myndighetsrepresentanter, företräder oss att vi inte har reagerat över att de till och med företrätt/företräder oss i våra egna organisationer.

Engagemanget och kontakterna inom den internationella handikapprörelsen bidrog till insikten om att våra frågor handlar om människosyn och att när våra behov inte tillgodoses så handlar det om diskriminering.

Vi såg hur andra länder fick lagar mot diskriminering av funktionshindrade, vi såg hur andra länder blev mer tillgängliga för personer med funktionshinder och vi mötte representanter från bland annat USA och Sydafrika som inte kunde förstå hur den svenska handikapprörelsen företräddes av personer utan egna erfarenheter av att leva med funktionshinder.

Samtidigt som Sverige blev 'ifrånsprunget' inom område efter område, fastän vi hade så kallade myndighetsexperter inom våra organisationer och i styrelserna, så framstod det klart att den som inte behöver ligga kvar i sängen och oroas över om assistansen kommer, utan bara kan stiga upp när man själv önskar, oftast inte bevakar dessa frågor på samma sätt som den som är beroende. Den som inte in i själen är beroende av en fungerande färdtjänst, utan kan ta bussen/bilen/cykeln, bevakar oftast inte och företräder dessa frågor på samma sätt som den som är beroende. Den som inte själv är beroende av fungerande hjälpmedel kan oftast inte förstå den totala utsatthet som den beroende befinner sig i.

Naturligtvis har många anhöriga/släkt/vänner/arbetskamrater stor insikt i beroendet och utsattheten, och många är berörda av den, men har ofta, naturligt nog, inte samma helgjutna engagemang som den lever med eget rörelsehinder.

Alla icke-rörelsehindrade behövs i kampen för ett nå ett tillgängligt samhälle på samma sätt som kvinnorna behövde männen i kampen för rösträtt, på samma sätt som de svarta i Sydafrika behövde de vita i kampen mot apartheid, på samma sätt som utvecklingsländerna behöver stöd från industriländerna osv.

Men för att vi ska få ett samhälle där alla människors behov tillgodoses och där människor med funktionsnedsättningar kan leva på jämlika villkor, så menar jag, att det måste vara vi som själva lever med funktionsnedsättningar som formulerar kraven och som står i främsta ledet i handikapprörelsen.

Britt Jakobsson

Öppet brev angående RBU:s planerade bössinsamling

Bössinsamling - nej tack!

Det är med bestörtning Förbundet Rörelsehindrade noterar att RBU har beslutat starta en bössinsamling. Det är en djupt kränkande handling gentemot barnen och ungdomarna i förbundet och hela handikapprörelsen.

Många av oss som har funktionshinder har under hela vår livstid tagit avstånd från välgörenhetskampanjer som leder till en negativ syn på oss. Vi vill inte bli utsatta för att bli betraktade som offer. Vi arbetar istället för att människor med funktionshinder ska bli sedda som fullvärdiga medborgare.

Hur ska en bössinsamling påverka stolthet, självkänsla, personlig utveckling hos rörelsehindrade barn och ungdomar? Folk i allmänhet kommer att vilseledas genom att skänka och blunda för det som egentligen krävs för att skapa delaktighet och jämlikhet. Det som krävs är ett förändrat synsätt som bygger på solidaritet grundad på insikt.

Begreppet bössinsamling leder till tankar om att det är synd om oss, att vi är en speciell sorts människor, att vi inte är lika värda som andra, att andra bestämmer våra villkor. Det är ett förlegat synsätt som leder till förtryck. Det är inte för inte som vissa människor uttrycker sin rädsla för att bli funktionshindrad. En bössinsamling är en verksamhet som skapar rädsla och motverkar vad handikapprörelsen tidigare uppnått politiskt ideologiskt i målformuleringar för samhällsinsatser. Vad blir den nationella handlingsplanen värd? Hur ska politiker tolka handikapprörelsen?

I Förbundet Rörelsehindrade företräder vi oss själva. Vi vill ha makt över vårt eget liv, inte ge motsatta signaler.

Vi tar med kraft avstånd från bössinsamlingen!

Förbundet Rörelsehindrade
Inga Leffler Gelotte

Debattartikel införd i KommunAktuellt

En skam att Sverige saknar lagstiftning som bevakar mänskliga rättigheter för personer med rörelsehinder hävdar FöR - Förbundet Rörelsehindrade

Alltför sällan debatteras och beskrivs den diskriminering som människor med olika funktionsnedsättningar utsätts för. I vårt land sker denna diskriminering så ofta och fortlöpande att den förblir osynlig för många. Häpnadsväckande och i bjärt strid med tanken om mänskliga rättigheter sker denna diskriminering, kanske just för att ingen skyddande och för samhället vägvisande lagstiftning finns i detta avseende.

I Sverige utsätts vi som är rörelsehindrade för diskriminering exempelvis då vi inte kan välja vilken skola vi vill gå på, då vi inte kan välja vilken bio, restaurang eller vilket museum vi vill besöka och då vi inte kan söka arbete där vi har kompetens. Denna brist på valfrihet är en effekt av att de flesta av platser/institutioner inte är fysiskt tillgängliga för oss med fysiska rörelsenedsättningar.

Många verksamheter erbjuds till allmänheten. Människor med rörelsehinder förefaller inte ingå i begreppet/benämningen allmänhet eftersom verksamheterna oftast är omöjliga att delta i på grund av den fysiska otillgängligheten. Detta är ett ständigt pågående förtryck och uppfattas otvivelaktigt som diskriminerande av oss med nedsatt rörelseförmåga. Vi förvägras på detta sätt att bli delaktiga och delta på lika villkor i samhället och därmed ignoreras våra mänskliga rättigheter.

Handikappombudsmannen (HO) har i upprepade rapporter till regeringen, nu senast i den 7:e rapporten (mars 2001), visat på diskriminering av människor med funktionshinder.

Enligt rapporten är 40 % av landets gymnasieskolor inte tillgängliga för elever med rörelsehinder och i 80% av landets kommuner kan inte en person med synskada erhålla samhällsinformation på kassettband.

Statistiska centralbyrån har också i flera rapporter visat att trots högkonjunktur så saknar ca hälften av alla rörelsehindrade i arbetsför ålder arbete.

Riksdagen antog våren 2000 en nationell handlingsplan för handikappolitiken, 'Från patient till medborgare', där fysisk tillgänglighet lyfts fram som en mycket viktig fråga. Enligt vår mening har planen en alldeles för svag ambitionsnivå för att det förtryck och den diskriminering som människor med funktionshinder utsätts för i vårt land ska kunna upphävas. Insikter och medvetande kring dessa diskrimineringsfrågor krävs av politiker och allmänhet för att råda bot på den här typen av diskriminering. Dock, ser den idag ut att saknas hos såväl politiker som den breda allmänheten så länge man själv inte blivit utsatt för diskriminering på grund av rörelsehinder.

Inom handikapprörelsen har t ex krav på införande av en diskrimineringslagstiftning med sanktionsmöjligheter förts fram gång på gång. En lag med utgångspunkt från den amerikanska diskrimineringslagstiftningen. Handikapprörelsen har ännu inte erhållit något gehör för detta förslag. I alla andra övriga sammanhang framhålls diskrimineringsaspekten vad gäller; jämställdhet mellan könen, sexuellt likaberättigande, rätt till att utöva olika religioner, barnens rättigheter och välbefinnande, diskriminering i arbetslivet och diskriminering av personer från olika länder etc.

Vi i föreningen FöR finner det anstötligt att det i vårt land inte ännu inte finns en reglerande diskrimineringslagstiftning som bevakar mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder.

Inga Leffler Gelotte och Mona Esbjörnsson Liljedahl

FöR, Förbundet Rörelsehindrade

Debattartikel sänd till Aftonbladet juli 2002

I dagens (4/7) Aftonblad och gårdagens Rapport uppmärksammas otillgängligheten för människor med rörelsehinder som en följd av postens omorganisation. Det är bra att posten får stå där med skammen när de på grund av dålig planering, småsnålhet eller obetänksamhet på detta sätt diskriminerar en grupp medborgare. Men tyvärr är posten bara en i raden. Var och varannan restaurang och affär är otillgänglig med trappsteg i entréer och inne i lokalerna. Ja, utan överdrift kan man säga att det är mer vanligt med otillgängliga fysiska miljöer än med tillgängliga. Dessutom släpps massor av otillgängliga byggnadsprojekt igenom i samförstånd mellan ansvariga byggherrar och kommunala byggnadsnämnder mot gällande lagstiftning och utan att dessa lagbrott leder till sanktioner. Denna slappa och likgiltiga attityd kan bara betraktas som en medveten - av samhället - sanktionerad diskriminering.

Hur kan man annars förklara att den nationella handlingsplanen inom handikappområdet nonchalerats i så hög grad av lokala politiker!

Vi tror inte längre på god vilja och attitydförändringar hos de som utestänger och diskriminerar oss. Det som nu krävs är en tvingande tillgänglighetslagstiftning som omfattar alla fysiska miljöer och som tydligt anger alla inblandades skyldigheter och ansvar. Och inte minst viktigt. Den som bryter mot denna lag, vare sig det är en kommersiell verksamhet eller en kommunal måste, om lagen skall bli verkningsfull, drabbas av kännbara ekonomiska sanktioner. Det är bråttom! Det är en medborgerlig rättvisefråga!

Alla medlemmar i Förbundet Rörelsehindrade, FöR, kan ge exempel på hinder och otillgänglighet på samma sätt som jag. Vi vet också hur framkomlighet och tillgänglighet kan skapas. Det är en fråga om intresse, vilja och fantasi.

Lars Hagström
Ordförande i Förbundet Rörelsehindrade, FöR

Debattartikel sänd till Dagens Nyheter 2002

Vilja och angelägenhetsgrad styr prioriteringar

I staden där jag bor finns ett utomhusbad som många söker sig till för att svalka sig när sommarvärmen slår till. Men svensk sommar är ju inte alltid solsken och vackert väder. Andra alternativ står då till buds. I en av grannkommunerna startar en kammarmusikfestival. I en annan är det stor marknad. De sista semesterdagarna när värmen inte vill infinna sig, kanske bäst används till en shoppingrunda för att bättra på mitt klädförråd eller fixa de där inramningarna som aldrig annars blir av.

Exemplen ovan på olika semesteraktiviteter är och förblir en önskelista om du har ett rörelsehinder. Utomhusbassängen är omöjlig att komma i och ur. Den nödvändiga rampen och lyftanordningen saknas. Varken tillgängliga toaletter eller matställen finns att tillgå på kammarmusikfestivalen.

Bion som jag vill gå på tillsammans med en vän som använder rullstol, blir vi tvungna avstå ifrån därför att en annan person som också använder rullstol vill gå på bio samma kväll som vi. Biografen i fråga har nämligen bara en 'rullstolsplats'. Och vem vill för övrigt bli reducerad till en 'rullstolsplats'. Min vän vill i alla fall inte det. I den nybyggda klädesaffären visar det sig att de kläder jag vill välja bland är otillgängligt placerade på en förhöjd plattform några trappsteg upp. Ramaffären ligger i en källarlokal en trappa ner.

Detta är inte som man inledningsvis kan luras att tro, en artikel om vad du kan göra på din semester. Det är en artikel om den uppenbaraste och tydligaste av all diskriminering - otillgängliga fysiska miljöer som utestänger och isolerar alla oss som har någon form av rörelsehinder. Uppenbar därför att den är både lätt att identifiera och lätt att åtgärda. Att det krävs ramp och personlyft för att kommunmedborgarna som har rörelsehinder skall kunna bada i bassängen kan vem som helst se. Att de av oss som använder rullstol inte kan forcera trappor vet alla, liksom att ge sig ut en kväll med önskan att lyssna på musik och samtidigt ta ett par öl kan vara ett vanskligt företag om du inte kan försäkra dig om att det finns tillgängliga toaletter.

Det vore fel att säga att det inte görs något åt denna alltmer uppenbara diskriminering. En nationell handlingsplan inom handikappområdet har antagits av riksdagen. Problemen har identifierats. Det självklara att människor med olika funktionshinder inte skall diskrimineras framhålls med stor tydlighet och i full politisk enighet. En utredning om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning har tillsatts av regeringen.

Alltsammans både bra och nödvändiga saker. Men tiden rinner i väg. Vi står och stampar på samma fläck, alla höga ambitioner till trots. I den praktiska verkligheten släpps massor av otillgängliga byggnadsprojekt igenom i samförstånd mellan ansvariga byggherrar och kommunala byggnadsnämnder. Detta sker ofta mot gällande lagstiftning och utan att dessa lagbrott leder till sanktioner.

Långsamheten brukar förklaras med att det saknas pengar. Bland de kommersiella aktörerna uppfattas vinstmarginalerna för små. Ansvariga kommunalpolitiker hänvisar till andra lagreglerade 'måsten' som går före i prioriteringskön. Den omedelbara repliken till dessa bortförklaringar är att när något uppfattas som tillräckligt viktigt eller nödvändigt finns pengarna som krävs. Viljan och angelägenhetsgraden styr prioriteringarna!

Både marknaden och kommunalpolitikerna saknar intresse och vilja Det kommer då alltid att finnas politiskt mer lukrativa sätt att använda pengarna på. Antingen det gäller att höja vinstmarginalerna eller locka väljare. Hur kan man annars förklara att den nationella handlingsplanen inom handikappområdet nonchalerats i så hög grad av lokala politiker.

Det krävs en stark tillgänglighetslagstiftning som omfattar alla fysiska miljöer och som tydligt anger alla inblandades skyldigheter och ansvar. Och inte minst viktigt. Den som bryter mot denna lag, vare sig det är en kommersiell verksamhet eller en kommunal måste, om lagen skall bli verkningsfull, drabbas av kännbara ekonomiska sanktioner. Det är bråttom! Det är en medborgerlig rättvisefråga!

Alla medlemmar i Förbundet Rörelsehindrade, FöR, kan ge exempel på hinder och otillgänglighet på samma sätt som jag. Vi vet också hur framkomlighet och tillgänglighet kan skapas. Det är en fråga om intresse, vilja och fantasi.

Lars Hagström
Ordförande i Förbundet Rörelsehindrade, FöR

Information om bildandet av Förbundet Rörelsehindrade

Vi har bildat Förbundet Rörelsehindrade eftersom kraften och uthålligheten i vår jämlikhetskamp kommer ur den erfarenhet och kunskap som endast vi kan ha som själva lever med rörelsehinder.

Det har för oss varit av avgörande betydelse att markera detta förhållande genom bildandet av Förbundet Rörelsehindrade (FöR). Det finns idag ingen intresseorganisation i vårt land som på detta sätt lyfter fram rörelsehindrades makt i den egna organisationen. Bland befintliga förbund som vänder sig till personer med rörelsehinder saknas denna tydlighet. Antingen är den intressepolitiska inriktningen diagnosrelaterad och avgränsad till särskilda sjukdomsgrupper eller så värderar man inte betydelsen av en intresseorganisation som uteslutande ger personer med rörelsehinder makten i sitt eget förbund så som skett genom bildande av Förbundet Rörelsehindrade (FöR).

Vårt förbund står således öppet för alla som anser sig ha rörelsehinder. Detta gäller oavsett om rörelsehindret är synligt eller osynligt, stort eller litet. Endast rörelsehindrade medlemmar har rösträtt och förslagsrätt och är valbara. Alla andra som inte har rörelsehinder är välkomna som solidaritetsmedlemmar.

Genom bildandet av Förbundet Rörelsehindrade vill på olika sätt uppnå en förnyelse inom svensk handikapprörelse. Vårt arbete kommer att bygga på alla våra medlemmars engagemang och huvudsakligen organiseras genom olika nätverk och arbetsgrupper. Vi eftersträvar att organisera medlemmar över hela landet. Den enskilde medlemmens ställning i förbundet skall vara stark. Enskilda initiativ skall uppmuntras och stödjas. Som enskild medlem skall man kunna ta initiativ till bildandet av nätverk i angelägna intressefrågor och/eller ansluta sig till arbetsgrupper och nätverk under kortare eller längre tid för att på detta sätt bidra med sina erfarenheter och insatser. För att möjliggöra kontakt mellan olika medlemmar med gemensamma intressen ser vi Internet och email som viktiga arbetsredskap. Genom ett på detta sätt flexibelt och dynamiskt arbetssätt vill vi nå och engagera unga och medelålders personer i kampen för våra intressefrågor. Det är vår erfarenhet att dessa personer idag inte attraheras av den traditionella folkrörelse modellen, som man finner trög och svår att påverka. Inriktningen på nätverksarbete utesluter dock inte bildandet av geografisk avgränsade lokalföreningar.

Vårt intressepolitiska arbete skall ha en bred inriktning mot alla samhällssektorer. Men vi kommer också att under perioder kraftigt satsa på ett begränsat antal frågor som antingen är av stor betydelse för personer med rörelsehinder och/eller av sådan karaktär att vi genom ett intensifierat och koncentrerat arbetssätt kan få politiskt genomslag för våra krav.

Ett genomgående förhållningssätt skall vara att det är vi själva som fastlägger dagordningen över vad vi ser som viktiga frågor.

För ytterligare information kontakta Lars Hagström, förbundsordförande Tel. 046 211 81 80